0 Läs mer >>
 
Bild på bild på bild. Alla hon känner var ute och festade till gryningen igår. Klockan har just slagit åtta och sömnen har runnit av henne som vatten på en gås. Hjärnverksamheten är i full gång när hon väl slagit upp ögonen. 
 
Eftersom hon alltid prioriterat prestationer och jobb framför fest och sociala tillställningar är det inte konstigt att hon känner att hon missat allt det roliga som hände igår. Och även om hon hade velat vara med, så är steget för långt för att hon ska förflytta sig från den bekväma platsen i soffan till att svida om och ta sig ut på stan. När hon väl gör det, är hon en livsglad underhållare. Och det har hon alltid varit. 
 
Genom åren har hon lärt sig att ställa högre krav, på allt. Vänner, arbetsplatser och livet i stort. Det är mycket viktigare att vara sann mot sig själv än vad det en gång varit. Hon är inte ledsen över att det är så, snarare glad. Men ibland känns det som att hon behöver välja. Välja mellan att vara sund och att vara osund. Välja mellan att ha många vänner eller några få, riktigt bra. Att fokusera på sin inre röst eller alla röster runt omkring. Och när man väljer, så väljer man också bort det andra alternativet. 
 
Ingen är ensam av eget val. Du är individualist av eget val. Individualism står för frihet.
 
Hon är en indiviualist i livet.

#9 Individualist elle...

1 Läs mer >>
 
Bild: https://www.flickr.com/photos/aaron_eos_photography
 
Vad hände egentligen efter år tjugofem?
 
En osynlig gräns har passerats. Huden är lite mindre spänstig, alkoholtoleransen sjunker, några gråvita hårstrån börjar kika fram ur den gyllenbruna manen. Håret klipptes kortare och solariebesöken blev ett minne blott. Likaså andra attribut som hårförlängning, färgade linser och och brun-utan-sol produkter. Naturlig skönhet blev ledordet och orken att hålla uppe en perfekt image fallerade. Det här med att vara fejk, det är inget för mig, tänkte hon.
 
Frågan är om det hela handlar om ålder och det magiska gränsland mellan ungdom och vuxen som man befinner sig i, eller om det bara är självkänslan som växt sig starkare med åren. Eller en kombination av både och. Hur som helst, tänker hon, så är det väldigt skönt att inte behöva låtsas. 
 
Men visst. Nu finns det andra delar i livet som är desto viktigare. Pressen från utseende förflyttas till samliv och karriär. Med åren lär man sig att peta bort energislukande personer och giftiga umgängen för att slutligen hitta den perfekta vänskapskretsen. Existerar en sådan? Vem tjänar egentligen mest och vem har det mest romantiska förhållandet? Vem har dyrast lägenhet och vem har den mest glamorösa jobbtiteln?
 
För människor som har förstått, så spelar inget av ovanstående någon roll. Allt handlar om den egna personen och att finna en balans i livet. Balans. Världens kanske mest lovande ord. Ett löfte om harmoni och lycka. Strävan efter balans i livet, det är vad som driver henne.
 
Allt det andra är bara en svag skugga som hon kastar efter sig.

#8 Tiden då hon sluta...

0 Läs mer >>
 
 
Bild: http://rezokaishauri.deviantart.com/art/The-Watching-Eye-142539394
 
Är det inte lustigt hur vi människor är så förutsägbara? Ibland ser jag rätt igenom dig. Ibland kan jag tyst spela upp orden i mitt huvud, samtidigt som du uttalar dem. Och jag slutar aldrig förvånas.
 
För mig har det alltid varit skamligt att vara förutsägbar. Kanske bottnar det i ett rebelliskt försök att trotsa mina föräldrar som alltid sagt: "Du är lite för spontan gumman, du har ingen startsträcka". För dem är det oförutsägbara något negativt. För mig är det något positivt. Spontanitet är inte lika med att vara oplanerad. Att inte ha en plan B. Det är snarare att våga ta risken att behöva använda plan B. 
 
Jag älskar att bli överraskad av människor. Att upptäcka nya sidor hos någon som man satt och grubblade på om de fanns. En kommentar, en handling eller en gest. Det är spännande och det är kittlande.
 
Det finns inget jag tycker om att lyssna på så mycket som när någon berättar om hur de bara för ett år sedan satt och vände papper på en revisionsbyrå, och nu driver de en surfskola på Bali. Det är de här människorna som verkligen fattat. De har fattat att "man lever bara en gång" inte bara är ett ordspråk eller en tom klyscha, det är en sanning.
 
Det är aldrig för sent heller. Det ska man veta. Och det har jag lärt mig efter alla livshistorier jag lyssnat så uppmärksamt på. Det är när man har mycket att förlora man blir som lyckligast om man vågar. Det är slutsatsen jag vågar dra.
 
Mina ögon värker när jag skriver den här texten. Jag har just applicerat en gul sörja innanför ögonlocken, för att bli av med ett virus som har festat på min kropp sedan i onsdags förra veckan. Feber, förkylning, huvudvärk, ögoninfektion, svullna lymfkörtlar, hosta och brus i öronen. Orden börjar suddas ut och jag måste sluta skriva. Och jag skäms över att jag avslutar den här texten så förutsägbart.

#7 Ett öga rosa

0 Läs mer >>
 
Bild: http://blog.whemsy.com/what-good-habits-and-willpower-have-in-common/
 
Klockan ringer. Nej det gör den inte. Det är huvudet som ringer. Jag reser mig upp. Tittar på klockan. Hon är fyra. Huvudet är tungt. Halsen har svullnat igen och det är svårt att svälja. Jag lunkar ut i köket, varje steg är en kamp. Varje gång jag sätter ner foten går en våg av smärta genom huvudet. Jag hittar en burk Tylenol som jag köpte i USA i höstas. Sväljer två tabletter. Jag har knappt öppnat ögonen, men sträcker mig efter en kastrull som jag sedan fyller med vatten och öser ner salt i. Sedan står jag och tittar medan den kokar upp. Jag häller upp lösningen i ett glas, antagligen odiskat. Den alldeles för salta lösningen rinner ner för strupen och ska nu gurglas runt. Eftersom min kropp inte är riktigt vaken så är reflexen av att hålla lösningen kvar i halsen svag och den rinner alldeles för långt ner. Jag hostar upp lösningen i handfatet. Jag tänker att det här, det är misär.
 
Jag går och lägger mig igen och sover. Sover och sover. Klockan är efter lunch när jag vaknar. Det känns inte alls bättre, jag svettas och fryser i skov. Jag har tagit semester idag för att jobba på en tv-inspelning. Jag tänker att fan vilken tur ändå, att jag ska vara där först imorgon. Jag kommer förmodligen må skit då också, men det gör ingenting. Ingenting kan stoppa mig när jag har bestämt mig för något. Och så fortsätter det.

#6 Att vilja

1 Läs mer >>
 
Bild: www.svt.se
 
"Och han skall torka varje tår från deras ögon och döden ska inte finnas mer. Och inte heller ska sorg eller skrik eller smärta finnas mer. Det som en gång var är borta."
 
Champagne och sena nätter. Frihet. En ny värld som öppnar sig. Vänner som lever. Vänner som älskar. Vänner som dör. Sjukdom och misär. Ett samhälle som inte förstår.
 
Som person är hon lättsam, sprallig och livsglad. Hon kan verka hård och rättfram ibland, men är hon också väldigt empatisk. Hon har lätt för att ta in känslor, att känna, analysera och förstå sig på. Bära andra. Deras känslor och problem. En nackdel och en fördel. En fördel på så sätt att hon kan surfa på en bra känsla, det tillåter henne att vara positiv och driven till att nå sina mål. En nackel för att andras problem, blir hennes problem, och att en dålig känsla kan överskugga andra känslor.
 
Filmer och serier framkallar känslor. Det är mödosamt. Ofta väljer hon något som är lättsmält och fattigt på patos. Filmens budskap kryper på, gör sig påmint, och berör. Hon bär tyngden av deras bördor. I flera dagar. Trots att det inte är på riktigt. Men känslan är på riktigt. 
 
 

#5 När känslan dröjer...

0 Läs mer >>
 
Bild: Susanna Serenban
 
Omklädningsrummet ser tomt ut. Det är ett toppmodernt gym med fräscha lokaler och på handfaten står dyra hårprodukter. Dov, lugn musik spelas ur de små högtalarna som sitter fastmonterade i taket. Belysningen är svag och känslan som infinner sig känns bra, jag är både peppad och avslappnad.
 
- Hur är det på nya jobbet? säger någon på andra sidan skåpraden. 
- Men alltså gud, det är så mycket bättre än på Loreál. Vilket jävla skitställe! Och Eva på personalavdelningen, hon är en riktig hagga, jag är så glad att jag slipper henne. Nu är det liksom utmaningar som passar mig och bara härliga människor, svarar någon annan.
 
Min första tanke är "Är det någon annan än jag som hör detta nu?".
 
Det här är ingen ovanlig diskussion som förs helt öppet i ett omklädningsrum på ett gym i centrala Stockholm. Är det inte ett nytt jobb som diskuteras så är det kärleksliv eller lösryckt skitsnack om vänninan eller kollegan.
 
Har det skett en missuppfattning någonstans på vägen här? Finns det en allmän lag om att i ett omklädningsrum är det bara du och din vän som existerar och ingen annan som lyssnar? Då måste jag informera om att så är inte fallet. 
 
Stockholm är Sveriges största stad, vilket innebär att det finns många människor här. Många människor som har någon koppling till dig, ditt företag eller de du träffar privat. Det är inte ett forum där du vädrar dina åsikter om personer som du ogillar. Trots detta så kan tjejernas omklädningsrum liknas vid den värsta av skvallerblaskor, med undantag för att du inte väljer att läsa eller lyssna själv. 
 
Vad som är fascinerande med att befinna sig i ett kvinnligt omklädningsrum, är att det av många betraktas som en trygghetszon. Men det finns alltid någon som lyssnar, glöm inte det. Så skippa skitsnacket och prata om något härligt istället, då blir det betydligt mycket trevligare för oss andra att vistas i samma miljö som dig.

#4 I tjejernas omkläd...

0 Läs mer >>
Bild: www.gaudeamus.se
 
Blogginlägg, artiklar, krönikor och debatter i tv. Stopp. Varför kan vi inte enas om att feminismen i sig är vad den är, och allt där emellan är bara personliga åsikter som var och en har rätt till? Det börjar bli lite tröttsamt att läsa om oinsatta medieprofilers syn på feminismen. 
 
Först och främst behöver vi bena ut vad feminism är. Feminism är ett begrepp som står för dialogen om kvinnans likställighet med mannen. Feminism är inte manshatande kvinnor med hår under armarna. Det är snarare en subgrupp med likvärdiga, personliga åsikter. 
 
Alltså är det inte särskilt smart att som kvinna inte kalla sig själv för feminist. Även om vi inte aktivt kämpar för kvinnors rätt till jämställdhet i samhället, så kämpar vi för vår egen rätt som individ i samhället. Att man bör få lön efter kompetens är ingen svår tankenöt. Om min manliga kollega får mer i lön än mig, av den enkla anledningen att han är man - javisst, då har vi ett problem. 
 
Om man ser på feminismen som en dragkamp, så består den av två sidor. På ena sidan står radikalfeministerna och drar för kung (eller drottning?) och fosterland och skriker "Krossa patriarkatet!". På andra sidan har vi de såkallade "icke-feministerna", som tycker att män ska vara män och kvinnor ska vara kvinnor. Och någonstans där mitt emellan står jag och skriker "Inget av detta är feminism!".
 
Jag tycker att båda sidor är lika dumma. Jag tycker så, för att min poäng är att alla individer vill sitt eget bästa i slutändan, vare sig du är kvinna eller man. Sett till historien så har synen på jämställdhet varit helt snevriden, ja. Men vi lever inte då, utan vi lever nu. Och det var mycket som var snevridet förr. Och ja, problemet finns kvar, och ja, självklart ska det föras en dialog.
 
Med det sagt så vill jag understryka att jag tycker feminismen är nödvändig och viktig i vårt samhälle, och en fråga som ska drivas framåt. Men nu har vi istället virrat bort oss i olika definitioner av feminsim, om vilken sida vi tillhör och i diskussioner om vad en "riktig" feminist är, istället för att fokusera på sakfrågan.
 
Så, kan vi inte alla komma överens om att vi är feminister, och att allt där emellan är personliga åsikter? Nu är det dags att få ett slut på bråket.

#3 Sluta bråka om fem...

1 Läs mer >>
Carola uppträder i Melodifestivalen 1991. Bild lånad från SVT.se.
 
Efter helgens "Andra Chansen" program i årets Melodifestival skickades ytterligare två låtar till den stora finalen som sänds nu på lördag. Den artistiska bredden är onekligen väl representerad i år. Startfältet i år var späckat med debuanter, schlagerrävar som Linda Bengtzing och Martin Stenmark, rockbanden Ammotrack och Outrigger, sommarens klubbplågor framförda av Anton Ewald och JEM, allt finns där. Det är svårt inte hitta en låt som tilltalar just den målgrupp du tillhör i årets festival.
 
Det är lätt att bli nostalgisk när man tänker tillbaka på vad schlagerfestivalen en gång var. Det var ett tävlingstillfälle, det var festligt, nästan högtidligt, det var kult. Nu är jag född 1987, så mycket av det jag pratar om utspelade sig såklart långt innan dess. Ändå kan jag ägna timmar åt att titta på gamla schlager-klipp på Youtube, för att känslan av igenkänning är något av det bästa jag vet. Jag kan knarka på känslan.
 
En festival som jag särskilt tänker på är den som hölls 1991. Harald Treutiger var programledare och när resultaten skulle presenteras, uppstod tekniska problem. Harald börjar skämtsamt fördriva tiden på sin välkända göteborgsdialekt och publiken brister ut i skratt gång på gång. Han manövrerar situationen skickligt, han är så fantastiskt okonstlad i rutan. Tittar man på årets programledare, Anders Jansson och Nour El Refai, så vill jag alldels för ofta hämta skämskudden. Om något går fel i Melodifestivalen 2014, då sitter hela svenska folket på spänn, livrädda för vad som kan slinka ur någon av programledarna. 1991 satt man istället och hoppades innerligt på en felsägning, att få se ett uns av "den vanliga människan" i programledaren. Det var en kittlande känsla att se dessa tv-proffs improvisera. Idag blir reaktionen väldigt stor om en programledare kommer av sig eller om något annat går fel, att en ny typ av rädsla vilar över hela tv-sändningen. En rädsla för vad pressen ska hitta på för rubriker, och hur reaktionen ska bli på de sociala medierna. Så vad hände med det här härliga, avslappnade sättet att leda ett stort tv-program som Harald så väl behärskade? Det försvann i takt med att festivalen blev en kanal att marknadsföra nya artister och få höga tittarsiffror.
 
Förr var det låtarna som stod i centrum i Melodifestivalen, idag är det artisterna. Produktionen bygger upp en persona som ska passa tittarna, istället för att fokusera på att producera en bra låt. Faktum är att sångröst kommer långt ner på listan av saker som krävs för att vara med. Detta med motiveringen att det är hela konceptet som ska passa in, inte låten. Med detta har schlagern blivit ytterligare en talangjakt, ett format som jag inte är särskilt förtjust i. 
 
Eftersom medieklimatet förändras med tiden, måste även "mello" förnya sig. Jag är en stor förespråkare av att förnya sig. Men just nu känns Melodifestivalen inte mer speciellt än ett avsnitt ur Idol, Talang eller X-Factor.
 
SVT, hur tar vi tillbaka Melodifestivalens storhet? Jo, vi slutar att göra det till ytterligare ett välanvänt tv-format och låter det vara vad det en gång var: En folkkär tävling med nya, härliga slagdängor.

#2 Melodifestivalens ...

0 Läs mer >>
Det första man bör ta reda på om man ska skriva en krönika är vad att skriva en krönika egentligen innebär. En krönika är en såkallad litterär genre. En krönika kan beskrivas som en modern form av åsiktsformulerande i en aktuell fråga. Frågan i sig behöver inte vara aktuell, så länge det finns en ny och fräsch vinkel. Om man googlar på ordet "krönika" får man vitt skilda beskrivningar. Först och främst kommer ordet krönika från grekiskans chronika och betyder tid. Krönikan är ett händelseförlopp som refereras i kronologisk ordning. Historiskt sett var en krönika alltså betydligt mer saklig än vad den är idag. 
 
En viktig tumregel att följa som journalist, är att att skriva om händelsen och inte referera till sig själv i texten. Nu finns det ändå en handfull journalister som gör det. Poängen med detta är att vem som helst kan skriva en text där ordflödet är oigenomtänkt och självcentrerat. Ett blogginlägg till exempel.
 
"Melodifestivalen är fantastisk! Okej, den är inte vad den en gång varit, men jag känner ändå historiens vingslag i mitt vardagsrum när Eric Saade svassar ut på scenen iförd glittrig skinnpaj. Där han står har Herreys en gång stått i sina gyllene skor. Jag undrar om Eric själv tänker den tanken när strålkastarna slås på och inledningen till Popular ljudar från högtalarna. Publiken (läs småtjejerna) jublar och han är, som Leo DiCaprio en gång sa: the KING of the world!"
 
Ovan är min definition av ett typiskt blogginlägg, i detta fall ett jag själv skrivit. Fram till denna del i texten har jag inte refererat till mig själv en enda gång. Det är svårare än vad man tror. Det är lätt att skriva en text med sig själv som subjekt. Nu är det ju krönikor jag ska skriva, inte blogginlägg. Så låt oss förflytta vårt fokus från mig och tillbaka till texten.
 
Andra sökträffen på Google gällande ordet "krönika" ger följande definition: "En krönika är en text som kommenterar nyheter från medier som TV eller tidningar. Den är personligt skriven och innehåller egna åsikter. Krönikören talar ofta för en idé (exempelvis för tolerans och mot rasism). Texten kan börja i en enkel personlig händelse, något som läsaren kan känna igen sig i. Sedan ska den handla om något som är viktigt. En bra krönika reagerar folk på - positivt eller negativt."
 
Den här förklaringen gör ingen skillnad på det typiska blogginlägget och en välformulerad krönika, rent stilistiskt. Det finns ett flertal källor och beskrivningar på begreppet "krönika", som troligtvis är mer korrekta än de som är angivna i den här texten. Det verkar onekligen svårt att förhålla sig själv utanför texten som krönikör. Så jag tänker försöka möta dessa definitioner någonstans på mitten. Jag vill inte att mina texter ska vara blogginlägg. De ska vara värda att läsa och genomtänkta - men inte nödvändigtvis konkreta och greppbara.
 
Oavsett hur definitionen lyder, så finns det klara fördelar med att skriva krönikor. Fördelar som att källkritiken är sekundär, egna åsikter är grundläggande och det journalistiska hantverket blir alltmer viktigt att behärska. Fördelar som passar mitt sätt att skriva perfekt.
 
 
                                                                                                                

#1 Vad är en krönika?