Bild: http://rezokaishauri.deviantart.com/art/The-Watching-Eye-142539394
Är det inte lustigt hur vi människor är så förutsägbara? Ibland ser jag rätt igenom dig. Ibland kan jag tyst spela upp orden i mitt huvud, samtidigt som du uttalar dem. Och jag slutar aldrig förvånas.
För mig har det alltid varit skamligt att vara förutsägbar. Kanske bottnar det i ett rebelliskt försök att trotsa mina föräldrar som alltid sagt: "Du är lite för spontan gumman, du har ingen startsträcka". För dem är det oförutsägbara något negativt. För mig är det något positivt. Spontanitet är inte lika med att vara oplanerad. Att inte ha en plan B. Det är snarare att våga ta risken att behöva använda plan B.
Jag älskar att bli överraskad av människor. Att upptäcka nya sidor hos någon som man satt och grubblade på om de fanns. En kommentar, en handling eller en gest. Det är spännande och det är kittlande.
Det finns inget jag tycker om att lyssna på så mycket som när någon berättar om hur de bara för ett år sedan satt och vände papper på en revisionsbyrå, och nu driver de en surfskola på Bali. Det är de här människorna som verkligen fattat. De har fattat att "man lever bara en gång" inte bara är ett ordspråk eller en tom klyscha, det är en sanning.
Det är aldrig för sent heller. Det ska man veta. Och det har jag lärt mig efter alla livshistorier jag lyssnat så uppmärksamt på. Det är när man har mycket att förlora man blir som lyckligast om man vågar. Det är slutsatsen jag vågar dra.
Mina ögon värker när jag skriver den här texten. Jag har just applicerat en gul sörja innanför ögonlocken, för att bli av med ett virus som har festat på min kropp sedan i onsdags förra veckan. Feber, förkylning, huvudvärk, ögoninfektion, svullna lymfkörtlar, hosta och brus i öronen. Orden börjar suddas ut och jag måste sluta skriva. Och jag skäms över att jag avslutar den här texten så förutsägbart.
