En samling krönikor.

 

Klockan ringer. Nej det gör den inte. Det är huvudet som ringer. Jag reser mig upp. Tittar på klockan. Hon är fyra. Huvudet är tungt. Halsen har svullnat igen och det är svårt att svälja. Jag lunkar ut i köket, varje steg är en kamp. Varje gång jag sätter ner foten går en våg av smärta genom huvudet. Jag hittar en burk Tylenol som jag köpte i USA i höstas. Sväljer två tabletter. Jag har knappt öppnat ögonen, men sträcker mig efter en kastrull som jag sedan fyller med vatten och öser ner salt i. Sedan står jag och tittar medan den kokar upp. Jag häller upp lösningen i ett glas, antagligen odiskat. Den alldeles för salta lösningen rinner ner för strupen och ska nu gurglas runt. Eftersom min kropp inte är riktigt vaken så är reflexen av att hålla lösningen kvar i halsen svag och den rinner alldeles för långt ner. Jag hostar upp lösningen i handfatet. Jag tänker att det här, det är misär.

 

Jag går och lägger mig igen och sover. Sover och sover. Klockan är efter lunch när jag vaknar. Det känns inte alls bättre, jag svettas och fryser i skov. Jag har tagit semester idag för att jobba på en tv-inspelning. Jag tänker att fan vilken tur ändå, att jag ska vara där först imorgon. Jag kommer förmodligen må skit då också, men det gör ingenting. Ingenting kan stoppa mig när jag har bestämt mig för något. Och så fortsätter det.