0 Läs mer >>
Bild: www.gaudeamus.se
 
Blogginlägg, artiklar, krönikor och debatter i tv. Stopp. Varför kan vi inte enas om att feminismen i sig är vad den är, och allt där emellan är bara personliga åsikter som var och en har rätt till? Det börjar bli lite tröttsamt att läsa om oinsatta medieprofilers syn på feminismen. 
 
Först och främst behöver vi bena ut vad feminism är. Feminism är ett begrepp som står för dialogen om kvinnans likställighet med mannen. Feminism är inte manshatande kvinnor med hår under armarna. Det är snarare en subgrupp med likvärdiga, personliga åsikter. 
 
Alltså är det inte särskilt smart att som kvinna inte kalla sig själv för feminist. Även om vi inte aktivt kämpar för kvinnors rätt till jämställdhet i samhället, så kämpar vi för vår egen rätt som individ i samhället. Att man bör få lön efter kompetens är ingen svår tankenöt. Om min manliga kollega får mer i lön än mig, av den enkla anledningen att han är man - javisst, då har vi ett problem. 
 
Om man ser på feminismen som en dragkamp, så består den av två sidor. På ena sidan står radikalfeministerna och drar för kung (eller drottning?) och fosterland och skriker "Krossa patriarkatet!". På andra sidan har vi de såkallade "icke-feministerna", som tycker att män ska vara män och kvinnor ska vara kvinnor. Och någonstans där mitt emellan står jag och skriker "Inget av detta är feminism!".
 
Jag tycker att båda sidor är lika dumma. Jag tycker så, för att min poäng är att alla individer vill sitt eget bästa i slutändan, vare sig du är kvinna eller man. Sett till historien så har synen på jämställdhet varit helt snevriden, ja. Men vi lever inte då, utan vi lever nu. Och det var mycket som var snevridet förr. Och ja, problemet finns kvar, och ja, självklart ska det föras en dialog.
 
Med det sagt så vill jag understryka att jag tycker feminismen är nödvändig och viktig i vårt samhälle, och en fråga som ska drivas framåt. Men nu har vi istället virrat bort oss i olika definitioner av feminsim, om vilken sida vi tillhör och i diskussioner om vad en "riktig" feminist är, istället för att fokusera på sakfrågan.
 
Så, kan vi inte alla komma överens om att vi är feminister, och att allt där emellan är personliga åsikter? Nu är det dags att få ett slut på bråket.

#3 Sluta bråka om fem...

1 Läs mer >>
Carola uppträder i Melodifestivalen 1991. Bild lånad från SVT.se.
 
Efter helgens "Andra Chansen" program i årets Melodifestival skickades ytterligare två låtar till den stora finalen som sänds nu på lördag. Den artistiska bredden är onekligen väl representerad i år. Startfältet i år var späckat med debuanter, schlagerrävar som Linda Bengtzing och Martin Stenmark, rockbanden Ammotrack och Outrigger, sommarens klubbplågor framförda av Anton Ewald och JEM, allt finns där. Det är svårt inte hitta en låt som tilltalar just den målgrupp du tillhör i årets festival.
 
Det är lätt att bli nostalgisk när man tänker tillbaka på vad schlagerfestivalen en gång var. Det var ett tävlingstillfälle, det var festligt, nästan högtidligt, det var kult. Nu är jag född 1987, så mycket av det jag pratar om utspelade sig såklart långt innan dess. Ändå kan jag ägna timmar åt att titta på gamla schlager-klipp på Youtube, för att känslan av igenkänning är något av det bästa jag vet. Jag kan knarka på känslan.
 
En festival som jag särskilt tänker på är den som hölls 1991. Harald Treutiger var programledare och när resultaten skulle presenteras, uppstod tekniska problem. Harald börjar skämtsamt fördriva tiden på sin välkända göteborgsdialekt och publiken brister ut i skratt gång på gång. Han manövrerar situationen skickligt, han är så fantastiskt okonstlad i rutan. Tittar man på årets programledare, Anders Jansson och Nour El Refai, så vill jag alldels för ofta hämta skämskudden. Om något går fel i Melodifestivalen 2014, då sitter hela svenska folket på spänn, livrädda för vad som kan slinka ur någon av programledarna. 1991 satt man istället och hoppades innerligt på en felsägning, att få se ett uns av "den vanliga människan" i programledaren. Det var en kittlande känsla att se dessa tv-proffs improvisera. Idag blir reaktionen väldigt stor om en programledare kommer av sig eller om något annat går fel, att en ny typ av rädsla vilar över hela tv-sändningen. En rädsla för vad pressen ska hitta på för rubriker, och hur reaktionen ska bli på de sociala medierna. Så vad hände med det här härliga, avslappnade sättet att leda ett stort tv-program som Harald så väl behärskade? Det försvann i takt med att festivalen blev en kanal att marknadsföra nya artister och få höga tittarsiffror.
 
Förr var det låtarna som stod i centrum i Melodifestivalen, idag är det artisterna. Produktionen bygger upp en persona som ska passa tittarna, istället för att fokusera på att producera en bra låt. Faktum är att sångröst kommer långt ner på listan av saker som krävs för att vara med. Detta med motiveringen att det är hela konceptet som ska passa in, inte låten. Med detta har schlagern blivit ytterligare en talangjakt, ett format som jag inte är särskilt förtjust i. 
 
Eftersom medieklimatet förändras med tiden, måste även "mello" förnya sig. Jag är en stor förespråkare av att förnya sig. Men just nu känns Melodifestivalen inte mer speciellt än ett avsnitt ur Idol, Talang eller X-Factor.
 
SVT, hur tar vi tillbaka Melodifestivalens storhet? Jo, vi slutar att göra det till ytterligare ett välanvänt tv-format och låter det vara vad det en gång var: En folkkär tävling med nya, härliga slagdängor.

#2 Melodifestivalens ...

0 Läs mer >>
Det första man bör ta reda på om man ska skriva en krönika är vad att skriva en krönika egentligen innebär. En krönika är en såkallad litterär genre. En krönika kan beskrivas som en modern form av åsiktsformulerande i en aktuell fråga. Frågan i sig behöver inte vara aktuell, så länge det finns en ny och fräsch vinkel. Om man googlar på ordet "krönika" får man vitt skilda beskrivningar. Först och främst kommer ordet krönika från grekiskans chronika och betyder tid. Krönikan är ett händelseförlopp som refereras i kronologisk ordning. Historiskt sett var en krönika alltså betydligt mer saklig än vad den är idag. 
 
En viktig tumregel att följa som journalist, är att att skriva om händelsen och inte referera till sig själv i texten. Nu finns det ändå en handfull journalister som gör det. Poängen med detta är att vem som helst kan skriva en text där ordflödet är oigenomtänkt och självcentrerat. Ett blogginlägg till exempel.
 
"Melodifestivalen är fantastisk! Okej, den är inte vad den en gång varit, men jag känner ändå historiens vingslag i mitt vardagsrum när Eric Saade svassar ut på scenen iförd glittrig skinnpaj. Där han står har Herreys en gång stått i sina gyllene skor. Jag undrar om Eric själv tänker den tanken när strålkastarna slås på och inledningen till Popular ljudar från högtalarna. Publiken (läs småtjejerna) jublar och han är, som Leo DiCaprio en gång sa: the KING of the world!"
 
Ovan är min definition av ett typiskt blogginlägg, i detta fall ett jag själv skrivit. Fram till denna del i texten har jag inte refererat till mig själv en enda gång. Det är svårare än vad man tror. Det är lätt att skriva en text med sig själv som subjekt. Nu är det ju krönikor jag ska skriva, inte blogginlägg. Så låt oss förflytta vårt fokus från mig och tillbaka till texten.
 
Andra sökträffen på Google gällande ordet "krönika" ger följande definition: "En krönika är en text som kommenterar nyheter från medier som TV eller tidningar. Den är personligt skriven och innehåller egna åsikter. Krönikören talar ofta för en idé (exempelvis för tolerans och mot rasism). Texten kan börja i en enkel personlig händelse, något som läsaren kan känna igen sig i. Sedan ska den handla om något som är viktigt. En bra krönika reagerar folk på - positivt eller negativt."
 
Den här förklaringen gör ingen skillnad på det typiska blogginlägget och en välformulerad krönika, rent stilistiskt. Det finns ett flertal källor och beskrivningar på begreppet "krönika", som troligtvis är mer korrekta än de som är angivna i den här texten. Det verkar onekligen svårt att förhålla sig själv utanför texten som krönikör. Så jag tänker försöka möta dessa definitioner någonstans på mitten. Jag vill inte att mina texter ska vara blogginlägg. De ska vara värda att läsa och genomtänkta - men inte nödvändigtvis konkreta och greppbara.
 
Oavsett hur definitionen lyder, så finns det klara fördelar med att skriva krönikor. Fördelar som att källkritiken är sekundär, egna åsikter är grundläggande och det journalistiska hantverket blir alltmer viktigt att behärska. Fördelar som passar mitt sätt att skriva perfekt.
 
 
                                                                                                                

#1 Vad är en krönika?